De vetenskapliga förhandlingarna vid Nordisk Ortopedisk Förenings möten 1919-1978

Pär Slätis

Pär Slätis. Avdelningsöverläkare, docent vid Kirurgiska Sjukhuset, ortop. kir. avd., Helsingfors, Finland.
De vetenskapliga föredragen har för medlemmarna varit föreningens väsentliga verksamhetsform allt sedan det första mötet i Göteborg år 1919. En genomgång av förhandlingarna från de gångna 60 åren ger en intressant bild av ortopedins utveckling i Skandinavien: föredragens skiftande ämnesval avspeglar de tidsaktuella kliniska problemen och de digra vetenskapliga programmen de senaste åren ger en bild av ortopedins ökande betydelse i sjukvården i de nordiska länderna.
Nordisk Ortopedisk Förening har under åren 1919-1978 hållit sammanlagt ’39 möten Tabell 1. Vid dessa har protokollförts 1 125 föredrag; i siffran ingår inte rundbordskonferenser och symposier. Att på basen av protokollgenomläsning välja ut de viktigaste bidragen är vanskligt och gör inte rättvisa åt de många medlemmar som bidragit till föreningens vetenskapliga program. De föredrag som nämns i följande sammanställning skall ses som axplock valda för att belysa de olika perioderna i föreningens verksamhet. De har valts antingen för sin tidsaktualitet eller för att de synes förebåda en kommande utveckling. Huvudvikt har lagts vid föreningens möten fram till 1970-talet.
Den vetenskapliga verksamheten kan delas i tre perioder: tiden före andra världskriget 1919-1939, efterkrigstiden 1940-1959 och de senaste tjugo åren 1960-1979. Ämnesvalen under dessa perioder har sammanställts i Tabell II.
Innan mötesförhandlingarna detaljgranskas bör de yttre formerna för föreningens möten i korthet kommenteras. Under förkrigstiden förlades sammankomsterna ofta till sjukhus och vanföreanstalter. Medlemsantalet i föreningen var litet och kliniska ronder och fallbeskrivningar utgjorde en viktig del av mötesprogrammen. I medlet av 1920 – talet fann man det önskvärt att samordna mötena med Nordisk Kirurgisk Förening. Många av ortopederna var verksamma som kirurger, och med NKF:s styrelse kom man (1925) överens om att en av mötesdagarna vid Nordisk Kirurgisk Förening skulle innehålla ett skelett – kirurgiskt program. Samarbetet mellan NOF och NKF var gott. Efter kriget ledde emellertid de olika kirurgiska specialitetemas snabba utveckling till att gemensamma kongresser ej mera kunde ordnas; år 1949 beslöt man på generalförsamlingen att hålla Nordisk Ortopedisk Förenings möte vart annat år och alternerande med Nordisk Kirurgisk Förening (§ 16).

Tabell I

Tabell II. ÄMNESVAL OCH ANTAL F6REDRAG VID NORDISK ORTOPEDISK FÖRENINGS MÖTEN OCH KONGRESSER 1919-1979.
Ämnesval 1919-1939 1940-1959 1960-1979
n: 298 n: 191 n: 636
Medfödda missbildningar 15 % 10 % 5 %
Infektioner 10 % 5 % 5 %
Degenerativa sjukdomar 5 % 10 % 20 %
Frakturbehandling 10 % 20 % 35 %
Øvriga 60 % 55 % 35 %
100 % 100 % 100 %
Medlemsantalet inverkade också på mötenas karaktär. Under de första decennierna var antalet medlemmar i NOF rätt konstant. År 1939 var antalet 103, men sjönk under krigsåren och var vid det första efterkrigsmötet i Stockholm (1947) endast 89. Först på 1960-talet började medlemsantalet stiga: 1964 upptog matrikeln 250 medlemmar och antalet ökade på 1970-talet ytterligare: år 1978 räknade föreningen 581 medlemmar.
Den stora anströmningen nya medlemmar ledde till att de intima kliniksammankomsterna ersattes av organisationsmässigt mera krävande kongresser. De yngre årgångarna började nu dominera medlemskåren och aktualiserade behovet av utbildningskurser för de nya medlemmarna. 1964 gjordes därför framställning om att utöver de egentliga mötena ordna utbildningskurser för unga ortopeder (§ 9) ; dessa har sedermera ordnats under åren mellan kongresserna i de olika nordiska länderna.
Foreningens första föredrag hölls av P. V. Bülow-Hansen som talade om “Endel erfaringer ved efterbehandlingen av luxatio coxae congenita”. På förhandlingslistan fanns ytterligare bl.a. följande föredrag: E. Strandman “Fall av fettemboli”, H. C. Slomann “Den medfödte klumpfotens ätiologi”, S. Johansson “Fall av congenital radio-ulnar synostos”, K. Bergman “Två fall av isolerad acetabulartuberkulos” och E. Rames “Tilfelde av medfödt deformitet av columna”. Det var aktuella ämnen, som under en lång följd av år i olika form skulle återkomma. Medfödda missbildningar, sjukdomar hos barn och bentuberkulos dominerade förhandlingarna de följande åren. Mötet 1920 upptog ett antal föredrag om obstetriska förlamningar: P. G. K. Bentzon redogjorde för “Experimentelle undersegelser over opstaaelsemaaden af den obstetriska lammelse av Duchenne-Erbs type” och P. V. Bülow- Hansen om “Den operative behandling av lammelser af skuldemes muskler, speciell den obstetriske”.
Vid det tredje mötet i Helsingfors (1921) valdes till huvudtema behandlingen av ben- och ledgångstuberkulos, med inledningsföredrag av P. Haglund, A. Krogius, Sinding-Larsen, P. V. Bülow-Hansen och S. Johansson. Tuberkulosen blevett ständigt återkommande ämne under en lång följd av kongresser: fram till år 1939 behandlades den i 32 föredrag (11 % av samtliga). 1922 var den operativa behandlingen av spondyliter aktuelloch S. Widsöe inledde med ett föredrag om ” Hibbs operation”. Vid mötet i Stockholm 1923 återkom samma tema med 4 inledningsföredrag och 11 diskussionsinlägg. H. Camitz talade vid detta möte “Om ersättning av de långa rörbenen med bentransplantat” och återkom senare (1928) till frågan om kirurgisk teknik vid bentransplantationer .
År 1926 ordnades ett möte som var förlagt till Hälsingborg, med patientdemonstrationer hela följande dag på Länslasarettet i Lund på G. Frisings avdelning. Vid detta möte diskuterades ingående P.V.Bülow-Hansens föredrag om “Lesioner af columna” och ett inlägg av H. Nilsonne om Klippel-Feils syndrom kombinerat med Sprengels deformitet. Göteborg var värdplats nästa år (1927) och här märks F. Langenskiölds föredrag “Demonstration av en dunkel affektion i övre tibiaepifysen med genu varumbildning ävensom några ord om den bågformiga osteotomin”. Iakttagelsen torde ha gällt den affektion som senare ingående beskrevs av W. P. Blount. Genu varum, coxa vara och fotdeformiteter dominerade programmet. P. G. K. Bentzon redogjorde för ett “Operativt behandlat fall av coalitio calcaneonavicularis” – en fotaffektion som synes ha väckt mycket intresse och som tidigare behandlats av H. C. Slomann 1920 och 1924 och senare av D. Chievitz 1931.
R. Faltin, tidigt intresserad av röntgendiagnostik, talade om “RÖnt- genfotografering av extremitätsfrakturer. Orienteringsmärken och stereoskopiska bilder”.
Publicering av föredragen vid NOF:s möten hade redan på ett tidigt stadium varit aktuell. Föreningens första sekreterare Sven Johansson hade redan 1920 föreslagit att autoreferat av de enskilda föredragen skulle publiceras i Journal d’Orthopedique, Journal of Orthopaedic Surgery, Zeitschrift fur Orthopädische Chirurgie och möjligen Acta Chirurgica Scandinavica. Resultaten hade emellertid inte varit helt tillfredsställande. Vid mötet i Oslo 1929 föreslog Patrik Haglund att föreningen skulle överväga startande av en egen tidskrift med motiveringen att “specialortopedin i Skandinavien för att manifestera sin existens borde ha en specialtidskrift i likhet med andre specialiteter” (§ 12). Förslaget vann understöd. Den 19.1.1930 samlades hela dåvarande styrelsen hemma hos Haglund i Stockholm. Huvudlinjerna för verksamheten drogs upp och namnvalet ” Acta Orthopaedica Scandinavica” var enhälligt. Styrelsen arbetade effektivt. Vid föreningens möte den 16 juni samma år i Köpenhamn hade redan det första häftet utkommit. Tidskriften utgavs av en stiftelse bestående av 8 redaktörer, Editor och Sub-Editor. Man beslöt att erbjuda medlemmarna den nya tidskriften till nedsatt pris. Acta Orthopaedica Scandinavica har därefter utkommit utan avbrott. Stiftelsen upplöstes sedermera och ansvaret för utgivningen av tidskriften har överlåtits åt Nordisk Ortopedisk förening som sedan generalförsamlingens beslut 1952 äger Acta Orthopaedica Scandinavica (§ 10).
På mötet i Köpenhamn 1930 redogjorde P. Guildal och T. Sodemann för en efterundersökning av 300 fotartrodeser och Frising för resektionsbehandlade knätuberkulosfall från Lunds Lasarett under åren 1898-1927. Operativ frakturbehandling kom nu även in i bilden: A. Monberg beskrev “Lane’s osteosynthese – teknik och resultater”. Frakturproblematiken började nu i ökande omfattning upptagas på programmet, trots att antalet föredrag fortfarande var obetydligt: det skulle dröja fram till medlet av 1960 – talet förrän frakturkirurgin på allvar började dominera NOF:s mötesprogram.
Vid Helsingforskongressen 1931 var amputationskirurgi gemensamt tema med Nordisk Kirurgisk Förening. Vid detta möte diskuterades också föreningens internationella kontakter: P. G. K. Rentzon hade vid förhandlingar i oktober 1929 i Paris med Societe Internationale de Chirurgie Orthopedique utvidgat kontingenten för de skandinaviska medlemmarna till 16; följande S I C O kongress hölls sedermera 1933 i London. De internationella kontakterna var livliga. Vid mötet i Stockholm två år senare invaldes inte mindre än 24 utländska ledamöter, senare kallade korresponderande medlemmar .
Vid mötet 1932 i Varberg inledde G. Wallgren frågan om spondylolistes; i diskussionen deltog nästan alla då namnkunniga medlemmar . Sven Johansson föreläste “Om operativ behandling av frakturer å lårbenshalsen” ett tema till vilket han återkom vid mötet år 1933. Sven Johanssons metod att med sluten reposition kirurgiskt behandla collumfrakturer blev de följande decennierna diskuterad och allmänt accepterad: hans monografi i ämnet utkom på tyska i Köpenhamn år 1934. På samma möte talade N. Silfverskiöld om “Operativ behandling av habituell skulderledsluxation”.
Köpenhamnsmötet 1935 upptog ledproblematik i nedre extremiteten: gemensamt med Nordisk Kirurgisk Förening behandlades fotledstuberkulos och dess behandling. P. E. Giertsen föreläste om “Derangement interne du genou”; titeln var typiskt nog på franska. P. G. K. Rentzon höll ett livligt diskuterat föredrag om “Coxa plana acetabularis” och ytterligare ett om “Overtallige knogler i fotroden med kliniska symptom”. Vid nästa möte redogjorde H. Nilsonne – aktiv vid många möten – för “Ligamentum cruciatum-skador med menisksymptomatologi”.
Vid Stockholmsmötet 1938 redogjorde E. Severin för ” Arthrografi vid kongenital höftledsluxation”, I. Palmer om “Rupturer av m. supraspinatus sena och deras behandling” och G. Wiberg om “Arhritis deformans efter subluxatio coxae congenita”.
Det sista förkrigsmötet hölls i Stockholm 1939. Smith-Petersen deltog i mötet. Det gemensamma temat med NKF var epiphyseolysis capitis femoris, medan de ortopediska förhandlingarna upptog klumpfotens klinik och behandling. Ischiasproblematiken, som redan under tidigare möten behandlats, hade efter Mixter och Barr’s iakttagelse ånyo aktualiserats: F. Knutsson redogjorde för “Myeolografi med olja” och S. Friberg för “Erfarenheter från Vanföreanstalten i Stockholm vid bakre discprolaps med lumboischiasbesvär: klinik och operation”. Temat skulle bli många gånger behandlat under senare kongresser och var 1976 huvudtema vid kongressen i Oslo.
Krigstiden omöjliggjorde normal verksamhet för föreningen. Under kriget kunde endast ett möte hållas. 1941 sammankom ett 40-tal medlemmar i Lund, men varken president eller sekreterare kunde närvara. Kriget blevockså en vändpunkt i programsammanställningen: bas- forskning och symposier började ingå i programmen.
Vid mötet 1947 i Stockholm behandlades i ett brett upplagt program ledbroskets fysiologi av inbjudna forskare. Bland övriga bidrag kan nämnas T. Skoog “Om behandling av Dupuytrens kontraktur”, I. Palmer “Calcaneusfrakturer, uppkomstmekanism, operativ behandling, resultat” och C. Semb “Höftledsplastik am Smith-Petersen”. Gerhard Küntschers metodik som utvecklats under kriget belystes i ett föredrag av Lauritsen: “Synpunkter på behandlingen av frakturer med märgspikning enl. Küntscher”. K. E. Kallio talade om “Krukenbergs kineplastiska operation på basen av 42 egna fall”.
Vid mötet 1948 redogjorde A. Langenskiöld för “Epifysbroskets tillväxtmekanism i ljuset av experimentella rön” och E. Moberg hade valt till tema “Om den rekonstruktiva handkirurgins teknik och möjligheter”; bägge föredragen blev upptakten till nya verksamhetsfält inom den ortopediska kirurgin.
Men de gamla klassiska problemen fanns kvar. Vid mötet i Helsingfors var åter den kongenitala höftledsluxationen huvudpunkten på programmet. Inledare var E. Platou och E. Severin. H. S. Nissen-Lie bidrog med “Takplastik (shelf-operation) vid behandling av luxatio coxae congenita hos barn”. Samma tema behandlades av G. Wiberg. L. Hult bidrog med “Erfarenheter av benbank” och ytterligare märks ett livligt diskuterat inlägg av N. Ringertz och L. Unander-Scharin: “Morton’s disease. En klinisk och patologisk-anatomisk studie”. Mötet i Härnösand (1950) upptog. problem med illa l äkta lårbenshalsfrakturer. J . Agerholm-C hristensen var inledare och samma tema behandlades av C. Hirsch och J. Lindqvist. Höftledsartrosen hade också blivit ett växande kliniskt problem: N. Lindström redogjorde för ” Arthroplastik och arthrodesoperationer vid arthrosis deformans coxae”. Tuberkulosens behandling hade nu gått in i nya banor: 1941 hade Waksman upptäckt streptomycinet och den kombinerade kirurgiska och kemoterapeutiska behandlingen blevett aktuellt område. Problematiken belystes av S. Orell, P. Ostman, O. Nyberg och 0. Lindahl i var sitt föredrag. Tuberkulosens behandling har återkommit också senare år: vid kongressen i Sandefjord 1968 diskuterades ännu tuberkulosproblemen i anslutning till andra infektiösa ledaffektioner .
Vid föreningens möte i Oslo (1952) var barnförlamningens ortopediska behandling ett aktuellt problem efter de stora epidemierna i Skandinavien de föregående åren. Inledare var P. M. Holst, R. Magnusson och I. Alvik och kommenterades i föredrag av E. Thomasen och B. Paus. Krigskirurgi var åter aktuell: man levde Koreakrigets dagar och bland föredragen märks E. Sandaa: “En kort orientering om ortopedisk verksamhet vid Det Norske Feltsykehus i Korea” – en hjälpverksamhet till vilken de norska ortopederna aktivt bidrog.
Den operativa behandlingen av höftledsartros utvecklades under 1950-talet och de första akrylproteserna hade blivit tillgängliga. S. Kitt’r redogjorde för “Höftplastik med acrylprotes”, S. Friberg för “Preliminära erfarenheter av plastproteser i höftleden” och ämnet vidgades med A. Jakobsens bidrag: “Höftplastik med vitalliumkopp”.
1954 var mötets huvudtema den operativa behandlingen av arthrosis deformans coxae. Inledare var C. Semb, G. Wiberg och E. Thomasen; med föredrag bidrog också H. Støren och G. Ulland. Vid detta möte redogjorde G. Bauer för ” Användning av isotopteknik i ortopedisk forskning och klinik”. A. Monberg, 0. Remvig och K. Jansen analyserade “Polioepidemien 1952”. Polioproblematiken ledde till att senförflyttningar vid poliomyelit var huvudtemat vid kongressen i Helsingfors 1956. Inledare var H. Nissen-Lie och L. Hagelstam och ämnet belystes i ett flertal föredrag av bl.a. K. Jansen, 0. Farnes, A. Møllerud, I. Alvik och H. Støren.
S. von Rosen kom på dette möte med sitt första uppmärksammade föredrag om “Erfarenheter av tidig behandling (a.m. Ortolani) vid luxatio coxae congenita” och C. Hirsch berörde “Några ortopediska problem i biomekanisk belysning” ; bägge ämnena skulle under kom- mande möten belysas med ett stort antal föredrag.
Skoliosens etiologi och behandling kom i början av 1960-talet in i bilden. A. Langenskiöld och j.-E. Michelsson föreläste 1958 om “Experimentell skolios”. Senare skulle skoliosens problematik belysas i uppmärksammade föredrag av bl.a. Riska (1962) och A. Nachemsson (1972) : skoliosbehandlingen var 1972 tema vid kongressen i Helsingfors.
Vid mötet i Lund-Malmö 1958 var knäledens sjukdomar föremål för ingående granskning. Menisklesionernas diagnostik med arthrografi analyserades av H. Bohr, ligamentskadornas primära rekonstruktioner av P. Windfeld, luxatio patellae av P. Thestrup-Andersen och den patello-femorala leden av H. Brattström och S.-A. Svensson. Skelettets mineralomsättning kommenterades av G. Bauer, och S. Lindberg redogjorde för “Lokalisation av skelettumörer med yttre mätning av Sr85”. Vid detta möte redogjorde A. Nachemsson för “Intradiskala tryckmätningar” och L.-E. Laurent för “Erfarenheter i operativ behandling av spondylolisthes”. Mötet i Köpenhamn 1962 fick sin särprägel av att British Orthopaedic Association deltog i mötet. Många engelska ortopedkolleger bidrog med föredrag: Sir Reginald Watson-jones, T. T. Stamm, E. A. Nicolt, R. j. Burwelt, W. j. W. Sharrard, D. Wainwright, j. I. P. James och, från U.S.A., W. P. Blount. Samarbetet med B.O.A. var lyckat och ledde senare till ett gemensamt möte i London 1967.
1960-talet innebar i de skandinaviska länderna en omstrukturering av många ortopedklinikers patientmaterial. Trafikskadorna och arbets- olycksfall en hade under efterkrigstiden ökat i antaloch svåra frakturproblem blev därmed allt vanligare. Frakturbehandlingen började nu överflyttas från allmänkirurger till ortopeder. Ortopedemas förändrade arbetsuppgifter avspeglas också i mötesprogrammen. Redan vid mötet i Helsingfors 1964 var mer än hälften av föredragen anslutna till akut frakturbehandling; vid mötet i Göteborg 1966 var huvudtemat osteosynteser, vid mötet i Sandefjord 1968 var huvudämnet bäcken – och ryggradsfrakturer. Av alla frakturkirurgiska föredrag vid föreningens möten har 73 % hållits efter år 1964.
Vid mötet i Helsingfors 1964 inledde K. Solonen med “Behandling av malleolfrakturer” och G. Wiberg och C. A. Cedell med “Typindelning och operativ behandling av fotledsskador”. Inledare vid mötet i Göteborg var H. Emneus som redogjorde för “Vävnadsreaktioner kring metallosteosynteser”. Kompressionsosteosynteser enligt AO-metoden var det stora samtalsämnet för dagen och belystes i inledningsföredraget av E. Moberg. S. Olerud och G. Danckwardt-Lillieström hade gjort “Mikroangiografiska och histologiska observationer vid kompressionsosteosyntes”, ett ämne som de vid senare möten i ett flertal föredrag ytterligare skulle belysa. Höftledsartrosens behandling med intertrokant är osteotomi var ett annat aktuellt tema: de akrylproteser som an- vänts på 1950-talet hade inte infriat förhoppningarna, och totalhöftsproteserna hade ännu ej kommit i allmänt kliniskt bruk. E. Kaltio och O. Klossner samt I. Goldie och C. Hirsch presenterade resultaten av två stora material.
Vid mötet i Sandefjord 1968 belystes ryggradsfrakturemas problematik bl.a. av H. Rostad, K. Solheim, M. Lie och P. Siewers: “CoIumnafrakturer med neurologiske utfall. Ett 10-års materiale fra Oslo”. Vid detta möte introducerades halosplinten av H. Brattström, M. Blomberg och u. Ponten: “En modifierad s.k. halosplint för tidig mobilisering av patienter med skador på halskotpelaren”. V.-M. Huittinen redogjorde för “Bäckenfrakturer” och S. Olerud för “Synpunkter på operationsmetodiken vid bakre acetabularfrakturer”. Vid mötet diskuterades i en rad föredrag infektionsproblemen i ortopedisk kirurgi.
Kongresserna på 1970-talet präglades av föreningens snabbt växande medlemsantaloch av allt digrare mötesprogram. Vid mötet i Århus (1970) hölls sålunda 52 föredrag, vid mötet i Helsingfors (1972) 76 föredrag, vid mötet i Uppsala (1974) 77 föredrag, vid mötet i Oslo (1976) 97 föredrag och vid mötet i Odense (1978) 119 föredrag. Kongresserna upptog liksom tidigare huvudtemata till behandling men dessutom ordnades föredragen i sektioner med parallellprogram för att kunna ge tillräckligt utrymme för experimentaikirurgi och avgränsade kliniska problem.
1970-talets stora diskussionsfrågor var frakturbehandling och endoproteskirurgi. Under mötena under perioden 1970 till 1978 hölls 421 föredrag, 29 % av titlarna behandlade frakturproblem och 16 % endoproteskirurgi. De traurnatologiska frågorna var knäledens frakturproblem (1970), posttraurnatiska skuldersmärtor (1972), rörbensfrakturemas behandling (1974), idrottstraurnatologi (1978). Endoproteskirurgin var huvudtema redan vid Århusmötet 1970, där B. Weber från St Gallen och j. Charnley från Wrightington inledde frågan om artroplastik som behandling av höftartros. Ansvällningen av antalet endoproteskirurgiska operationer vid de ortopediska klinikerna ledde emellertid snart till problem. Vid mötet i Odense (1978) var det aktuellt att ägna huvudfrågan åt “komplikationer och sociala aspekt vid alloplastik i höft- och knäled”. Frågans aktualitet belyses av att 48 föredrag hölls om dessa frågor vid Odensemötet.
De vetenskapliga förhandlingarna vid Nordisk Ortopedisk Förenings möten kommer också under kommande verlcsamhetsår att vara föreningens viktigaste verksamhetsform. Den forskningsaktivitet som de senaste åren präglat kongressprogrammen är stimulerande och ägnad att öka medlemmarnas känsla av samhörighet. Den är också den bästa garantin för en fortsatt utveckling av den ortopediska kirurgin i de skandinaviska länderna.