Efterkrigsperioden 1945-1959

Nils Lindström

Nils Lindström. F.d. överläkare, med. dr. Harnosand, Sverige.
Då jag erhållit uppdraget att skildra Nordisk Ortopediska Förening under perioden 1945-59 har jag inte ansett det som min uppgift att kronologiskt skildra de olika mötena, ut an att belysa olika händelser och beslut, som kan vara av intresse och att mot bakgrunden av de olika huvudtemata och föredragen något belysa sjukdomspanoramats och ortopedins utveckling under perioden. Jag har även velat återge personliga minnen av några under perioden bortgångna kolleger och vänner. Genom att jag tidigt kom med i föreningen och första gången deltog i mötet i Varberg och Vejbostrand 1932, hade jag förmånen att lära känna och bli vän med många av pionjärerna inom NOF.

Som Emnéus i sin redogörelse beskrivit avhölls 1941 i Lund ett begränsat möte, som var föreningens 21:a. Även om man då var optimistisk att föreslå, att nasta möte skulle äga rum 1942 i Helsingfors, så kom av naturliga skäl något ytterligare möte aldrig till stånd under kriget. Efter krigsslutet samlades emellertid hos Asplund i Stockholm den 25 november 1945 några ortopeder för att förbereda den kommande verksamheten. Det var förutom Asplund, Platou från Norge, Wallgren från Finland samt Bentzon och Berntsen från Danmark. Man beslöt, att nasta möte skulle hållas i Stockholm och till president skulle föreslås Sten Friberg. Man förutsatte, att mötet skulle hållas 1946 och att “Et lille Møde” skulle ske i Aarhus 1947.
Mötet i Stockholm, som blev föreningens 22. officiella möte, kom emellertid först till stånd i juni 1947 med Sten Friberg som president. Kongress hölls då varje år, varför nasta möte agde rum 1948 i Aarhus och Köpenhamn med K. G. Bentzon som president. Dessa efterkrigsmöten praglades av återseendets glädje efter isoleringen under kriget. Det var en fantastisk känsla, att efter så många år få återse gamla vänner och uppleva, att det fria utbytet i Norden nu var återupprättat.
Vid nasta möte i Helsingförs 1949 med Wallgren som president beslots, att mötella i fortsättningen endast skulle hållas vartannat år omväxlande med NKF .
För att komma in i denna ordning förlades emellertid nasta möte i Härnösand till juni 1950. Detta möte var i så mån även unikt, att det var enda gången efter kriget, som ett möte hållits utanför

Mötet i Härnösand 1950. Till vånster presidenten Nils Lindstram och till höger generalsekreteraren Erik Severin.

undervisningssjukhus. Utformningen av mötet kom även på visst satt att bli vägledande för framtiden. Vid alla tidigare möten avholl ortopederna alltid en middag utan damer, vilka middagar i viss mån kom att utgora en förlängd diskussionstid från dagens förhandlingar. De eventuelIt medföljande damerna fick däremot deltaga i den gemensamma middagen med NKF. Som president beslöt jag nu, efter samråd med vännen Sten Friberg, att till mötet inbjuda damerna, varför vi vid kongressmiddagen för första gången i NOF:s historia kunde glädja oss åt deras närvaro. Detta kanske i någon mån påverkade val av samtalsämnen, åven om jag måste medge, att det inte kunde markas någon sensationell förändring. Ortopeder är, eller var åtminstone så funtade, att de gärna återfaller till sitt älsklingsämne, ortopedi. Ett särskilt damprogram hade ordnats med bland annat en utflykt till Nordingrå med den storslagna naturen i det område, som numera går under namnet Höga Kusten. Kurre Bentzon, som var på ett strålande humör under mötet, övergav till och med ortopedin och foljde med damerna på utflykten, varvid han som vanligt tog ett flertal utmärkta foton.
Detta arrangemang med damemas deltagande blev uppskattat och har sedan bibehållits. Det har sedan alltid från arrangoremas sida ordnats speciella damprogram vid våra kongresser och damerna har även deltagit i de högtidliga mottagningarna, som av olika huvudmän ordnats på kongressorterna. Allt detta har varit av stor betydeIse för vid att inorn en starkt våxande förening upprätthålla och skapa nya vånskapsband.
Ett av de viktigaste organisatoriska problemen under de första efterkrigsmötena var, att ordna Acta Orthopaedica Scandinavicas komplicerade förhållanden till NOF. Acta hade under kriget utsänts till samtliga medlemmar oavsett om de erlagt medlemsavgifter eller ej. Vid kongressen i Stockholm 1947 beslöts, att Finland och Norge befriades från betalning för Acta fram till januari 1947. Frågan om tidskriftens framtid skulle utredas av styreIsen för NOF och Actas redaktion. I detta arbete nedlade Sten Friberg och K. G. Bentzon ett mycket förtjänstfullt arbete och vid mötet i Härnösand 1950 kunde man i princip besluta, att Acta skulle övertagas av NOF. Sedan tidskriftens ekonomiska stälIning ordnats, beslöt så föreningen vid mötet i Oslo 1952 att övertaga densamma och stadgar fastställdes. Acta har sedan under åren genom insiktsfull ledning utvecklats till en intemationellt uppskattad tidskrift.
I organisatoriskt hänseende har under perioden även skett det, att man vid mötet i Köpenhamn 1954 antog nya stadgar för föreningen. Förslag förelåg även att andra föreningens namn till Skandinavisk Ortopedisk Förening, vilket förslag dock avslogs.
Vid de olika mötena har hållits ett mycket stort antal föredrag huvudsakligen med framlaggande av behandlings- och operationsresultat samt fallbeskrivningar. Det har varit ett förvånansvart litet antal, som berört grundforskning. Vid mötet i Stockholm 1947 höll en Uppsalagrupp, bestående av Holmdahl, lngelmark och Blix föredrag om ledbroskens nutrition och funktionella anpassning samt kemiska synpunkter på dess fysiologi och patologi. Vid mötet i Aarhus 1948 framlade Randløv-Madsen experimentella undersökningar angående Calve-Perthes aetiologi och Anders Langenskiöld talade om experimentella rön angående epifysbroskens tillväxtmekanism. I Köpenhamn 1954 talade Bauer om isotopteknik vid ortopedisk förskning och Bentzon framlade sina undersokningar om artärförloppets betydeIse för de ospecifika bennekrosemas lokalisation. Den till hedersledamot utsedde Bentzon belönades därvid på presidentens uppmaning med en varm applåd. Slutligen talade Bauer vid mötet i Malmö 1958 om mineralomsattningen i skeiettet.
Även då det gäller ren frakturkirurgi har det varit mycket få föredrag, vilket avspeglar det förhållandet, att strävan att integrera frakturkirurgin med ortopedin under denna period ännu ej genomförts i någon större utsträckning.
Utvecklingen inom ortopedin och sjudomspanoramats förandring kan avlasas av ämnesval för huvudtemata och föredrag. Så var t.ex. vid kongressen i Helsingförs 1949 huvudtemat Indikationerna för blodig behandling av luxatio coxae congenita, under det att vid mötet dar 1956 v. Rosen framlade sina erfarenheter av tidig behandliing (a.d. Ortolani) vid denna luxation med efterföljande livlig diskussion. Att poliomyeliten förtfarande var aktuell kan avlasas av det förhållandet, att vid kongressen i Oslo 1952 huvudtemat var dess behandling under de två första sjukdomsåren. Dess följder var förtfarande aktuella 1956 då huvudtemat vid mötet i Helsingförs detta år var senförflyttningar vid poliomyelit. Att den kirurgiska tuberkulosen förtfarande ej övervunnits kan avläsas av det förhållandet, att flera föredrag vid mötena i Härnösand 1950 och Oslo 1952 handlade om dess behandling. I övrigt kan namnas, att hoftkirurgin haft en framträdande plats vid ämnesvaIet.
Vid krigsslutet var NOF förtfar an de en liten förening med endast 89 medlemmar. Den kraftiga frammarschen av ortopedin avspeglas i det förhållandet att under perioden 1947-58 har i föreningen intagits 165 nya medlemmar, varav 40 i Danmark, 43 i Finland, 24 i Norge, 55 i Sverige och 3 i Island. Många av dessa nya medlemmar ha kommit att bekläda ledande poster och spelat en framträdande roll inom Nordisk Ortopedi. Många har blivit professorer, som i Finland Kaliio. Langenskiöld och Laurent, i Norge Foss-Hauge och i Sverige Hirsch, Hierton, Anders Hult, Lennart Hult, Bauer, Nachemson, Stener och Lindahl. Därmed inte sagt att jag inte skulle vel at omnämna många fler, som på ett synnerligen förtjänstfullt sätt bidragit till utvecklingen. Som ett bevis på föreningens allt mer intensifierade internationelIa kontakter har flera utlandska framstående ortopeder antagits som korresponderande medlemmar. Jag vill nämna sådana namn som Ph. Wilson, Ghormley, Watson- Jones, Seddon, Bunneli, Smith-Petersen och Trueta.
Endast ett fåtal medlemmar har utträtt ur föreningen men många kära vänner och kolleger har under perioden avlidit och för alltid lämnat vår krets. Jag har inte ansett det vara min uppgift att här nämna dem alla men vill endast bidraga med några personliga minnen av några av dem.
Faltin var en kraftfull och färgstark person, som aldrig även in på sin ålderdom var frammande för nya verksamhetsområden. Jag traffade honom mitt under kriget på Sophiahemmet i Stockholm för att se på rotavskärning för arthrosis deformans coxae, som då var nytt. Faltin stod då mitt uppe i kirurgisk verksamhet i Finland. Jag kan inte exakt påminna mig hans ålder då, men när han fick syn på den pensionerade prof. Forssell i sjukhusparken och fick hora hans ålder, sade Faltin: ” Ja, då kunde han ju vara min aldsta son”.
Min gamle lärare och vän Gunnar Frising känner jag stor tacksamhet mot för hans förmåga att lära oss medarbetare att det grundläggande i all vår verksamhet var att tänka ortopediskt-funktionellt. Han kanske på många kom att verka kritisk och negativistisk. Hade man vunnit hans förtroende var han utomordentligt vänfast och visade en helt annan och livsbejakande syn på världen och människorna. Han var född på skånska landsbygden och där hade han sina rötter. Han alskade jorden och naturen och där levde han upp, såsom vid våra otaliga vandringar i sjukhusparken och vid sitt kära Ljungsäter, ortopedklinikens kustsanatorium för barn på Falsterbonäset.
Fabian Langenskiöld var en imponerande person av stora mått, som genom sina inlägg satte prägel på våra möten. Jag hade tidigt förmånen att bliva vän med honom och hans maka Asta, en vänskap, som till min glädje förtsatt i andra generation. Såväl i sitt hem som annorstädes utvecklade dessa charmerande människor en storartad gästfrihet

Mötet i Härnösand 1950. Från vänster Henrich Nissen-Lie, G. Wallgren, Niles Lindström och j. Agerholm-Christensen.
Paul Guildal var den trygga dansken med en stilla humor och ett generost sinnelag. Som ett uttryck för hans storslagna människokärlek och storsinthet vill jag omnämna följande. Som ordförande i Nordisk Vanförevårdsförening hade jag tillfalle att traffa Guildal i Helsingborg strax efter kriget. Han omtalade då att han under kriget som varande semit vaknat varje natt så fort han hörde en bilmotor och om den stannade blev han genast klarvaken i den förvissningen att nu var det hans tur. Dessa upplevelser hindrade inte Guildal från att hjälpa de från Ostpreussen evakuerade tyskarna med medicin och röntgen till de sjuka. jag har endast velat framhålla denna episod, som ett bevis på Guildals storslagna personlighet och jag känner tacksamhet för att jag haft förmånen att räknas till hans vänner.
jag får slutligen kronologiskt redovisa möten och presidenter samt generalsekreterare. I Stockholm 1947, Sten Friberg, i Aarhus och Köpenhamn 1948 K. G. Bentzon, I Helsingfors 1949 G. Wallgren, i Härnösand 1950 N. Lindstrom, i Oslo 1952 J. Hald, i Helsingförs 1956 K. E. Kallio och i Lund-Malmö 1958 G. Wiberg.
Generalsekreterare var 1939-47 S. Kiær, 1948-49 E. Thamasen och från 1949 och långt efter periodens slut Erik Severin. jag hade sålunda under min period som president förmånen att samarbeta med Erik och jag måste framhålla hans utommordentliga egenskaper såväl personliga som organisatoriska. Detta samarbete skapade en bestående vänskap, som jag med tacksamhet påminner mig. Jag är övertygad om att samrna tacksamhet och uppskattning delas av alla på den tiden verkande ortopeder.
Jag har här försökt att återge några glimtar från en period, som utgor borjan på en kraftig expansion av ortopedin inom Skandinavien med som följd därav en stark medlemsökning inom NOF. Den lilla
ortopedfamiljen växer sig allt större och starkare. Även om man ibland saknar den lilla intima kretsen från förr, måste man gladja sig åt den. utveckling, som under denna period tog sin början.